Dagens citat: "med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin"

I Karlfeldts dikt ”Sång efter skördeanden” finns de välbekanta och ofta (fel)citerade raderna om Fridolin:

”och han talar med bönder på böndernas sätt 

men med lärde män på latin.” 

Erik Axel Karlfeldts alter ego, Fridolin var, liksom Karlfeldt själv, en studerad karl, uppväxt under enkla förhållanden i en bondesläkt. Karlfeldt kunde, precis som Fridolin, skriva både enklare visor och fin poesi, eller med Karlfeldts egna ord, både ”allmogelåt” och ”herrskapsvers”. Karlfeldts klassresa var fantastisk, från skammen då fadern dömdes för urkundsförfalskning och fädernegården fick säljas, genom fattigdom och umbäranden som student, till disputerad, ledamot av Svenska Akademien och Nobelpristagare.

Det är Fridolin jag tänker på när jag menar att man ska skriva och tala så att den som läser eller lyssnar förstår. Språket är det verktyg som hjälper oss att bli förstådda. Tyvärr hemfaller vi ibland åt att använda språket för att skapa distans, medvetet eller omedvetet. Det är synd.

Oavsett om vi gjort en karlfeldtsk klassresa eller ej, kan det vara bra att kunna anpassa sitt språk så att man alltid gör sig förstådd.

Det är språket som är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting.

Dagens ord: "entrecôte"

Aaangtrökåt uttalas det – ungefär. Mer exakt [aŋtrəˈkoːt]. 

Det som förståsigpåarna brukar reta sig på är att en del personer inte uttalar det sista t-et i ordet. Och de som undviker det tycker kanske att det då blir kåt – och det är ju obehagligt. 

Om jag nu ska vara så där obehagligt superliberal som jag ibland är, så dristar jag mig att påstå att det försvenskade uttalet faktiskt är angtrekå. Känn på den! (Hur uttalar du ordet genre förresten? Just det, trodde väl det!) 

Nåja, entre betyder mellan och côte betyder revben. Entrecôten sitter mellan högrevet och filén på ett nötdjur (förmodligen även på andra djur). Côte betyder på franska också kotlett, bringa, rand, backe, sluttning, klippa och kust (Côte d’Azur = Azurkusten=Rivieran).  

Côte kommer från latinets costa som betyder revben, flank och sida. Därifrån har svenskan via tyskan fått ordet kust.

Visste du förresten att nöt- i nötdjur är fornsvenska och är besläktat med nytta och njuta, som båda kommer av det forngermanska ordet nauta som betyder egendom.

Självmedicinering. Del 3.

”Vill du ha en till kaka?” skulle jag aldrig säga utan ”vill du ha en kaka till”. Det här fenomenet har jag diskuterat med yngre personer och de tycker att det första alternativet är det normala, medan jag tycker att det låter konstigt. 

Men i Språket i P1 säger den nya programledaren Emmy Rasper konsekvent ”vi tar en till fråga”, ”vi har en till lyssnare”, etc. Emmy är 32 år och hennes företrädare Anna-Lena Ringarp som är född 1949 skulle absolut ha sagt ”en fråga till”, ”en lyssnare till". Här har alltså hänt något! 

Så här svarar Ola Karlsson på Språkrådet på frågan ”Kan man säga så här: Vill du ha ett till vykort?”: 

Ja, det kan man. Men det uppfattas ofta som talspråkligt, så många uppfattar att det inte passar i formella texter. Uttrycket en till (ett till) används ofta ensamt utan att man sätter ut vad det är fråga om: Vilken god kaka! – Vill du ha en till? Titta, du har fått ett vykort, och här är ett till. På så sätt har en till (ett till) kommit att bli ett fast uttryck som många gärna vill se utan avbrott av något annat ord. En bidragande orsak är nog att adverbet till inte verkar så betydelsetungt. Därför säger många en till kaka, ett till vykort. Men en kaka till, ett vykort till är ändå det mest spridda uttryckssättet.

En annan person på Språkrådet svarade i ett mejl på en liknande fråga från en mig närstående lingvistikstudent för flera år sen: 

Det här handlar om både själva språket men också förändringar i språket och så kallad språkriktighet. Om man tittar på uttrycket ”en brödskiva till” kan man definiera ordet ”till” som en postposition, det vill säga en partikel som står efter huvudordet. I svenska språket är postpositioner ganska ovanliga och deras användningsområde är begränsat. Därför kan man tänka sig att många som talar svenska som modersmål hellre undviker postpositioner om det är möjligt för att de känns lite konstiga och avvikande.

Man kan även tänka sig att uttrycket ”en till brödskiva” har kommit till i praktiska talsituationer. Vi kan föreställa oss ett samtal som går så här:

A: Kan jag få en till?

B: En till vadå?

A: En till brödskiva.

Här hade jag tyckt att det hade varit bra konstigt om B sagt ”en vadå till”, och som följd av detta blir det nästan omöjligt för A att säga ”en brödskiva till”. När sådana samtal har upprepats flera gånger har man blivit van vid ”en till” som en fast enhet, och det känns helt normalt att säga ”en till brödskiva” även utan en inledande fråga. Att ”en till brödskiva” används oftare och oftare nuförtiden kan även bero på att det finns flera liknande och vanliga uttryck i svenskan, till exempel ”en annan brödskiva”. Man kan alltså säga att ”en till brödskiva” passar bättre in i den modell som uttryck vanligen har i svenska språket. Uttryck som  ”en brödskiva till”   bryter på ett sätt mot den modellen och därför använder man gärna ett alternativ om sådant finns. Det här visar också hur språk i allmänhet utvecklas: man börjar använda nya uttryck och så småningom blir de vanligare och vanligare, och det kan hända att de gamla uttrycken, särskilt om de är på något sätt ovanliga, glöms bort helt och hållet. Språket förändras genom att man använder det. En dag känns ”en brödskiva till” kanske gammalmodigt och finns bara i äldre böcker.

Det lätt att se att såna här saker händer i språket, men det är mindre lätt att förstå varför det händer.

Det blev lite långt det här, men jag tror ni förstår, va? Eller ska jag ta det en till gång?

Självmedicinering. Del 2.

Jag tycker inte om orden våran och eran i stället för vår och er. Jag vet att det är många som säger så och jag menar inte att såra er och jag vill inte att ni ska ändra er. Formerna våran och eran är gamla böjningar och jag har inget som helst fog för att påstå att det är fel – så det gör jag alltså inte. Men jag skulle aldrig säga det själv. 

Så där är det ju i många fall. Jag väljer att tala på ett sätt, medan andra väljer andra sätt. Det finns många som hävdar ned emfas ”Det heter han är större än jag!”, men det är faktiskt fel, oavsett hur många gånger man hävdar det. Man kan säga både ”större än jag” och ”större än mig” i den meningen. Sådeså! 

Men jag säger ”han är större än jag” och jag säger vår och er, för så har jag gjort sen barnsben men jag hävdar inte att det är mer rätt än något annat – eftersom det inte är det. 

Jag skulle inte säga att ”jag fick ett grymt mottagande på sjukhuset”, och skulle jag göra det skulle det betyda en helt annan sak än om en 20-åring gjorde det.

Dagens ord: "stämför", "stämföra"

Ibland använder man ord som inte finns. Jag menar att de inte går att hitta i ordböcker eller i språkdatabaser, men att de ändå är ganska frekventa – om än i ett specialiserat fack. 

Så är det med adjektivet stämför. Så här används det: Tre sångare, en sopran, en alt och en tenor sitter och väntar på en fjärde, Kalle, som är bas. De ska sjunga fyrstämmigt tillsammans och säger: ”Nu får Kalle komma nån gång så att vi blir stämföra!” 

Att en ensemble är stämför innebär alltså att det finns sångare till alla de stämmor som ska sjungas.

Ordet stämför är konstruerat av stämma, som i vårt fall betyder körstämma, en av stämmorna i ett körstycke, och suffixet -för. Suffixet kommer här av det fornsvenska för som betyder farbar, i stånd att fara, duglig, stark, och som kommer av ordet fara. 

Alltså duglig, i tillräckligt gott tillstånd, jämför arbetsför, beslutsför, talför. 

Jag är inte säker på hur allmänt det här ordet är. Kommentera gärna! Själv använder jag nog mest begreppet stämbesatta – att alla stämmor är besatta med sångare.

Inte nog med detta. Inom harmoniläran finns en term stämföring (i äldre tid även stämförning), som innebär att man enligt vissa regler eller förutsättningar skriver stämmor i en musikalisk sats. Till detta substantiv stämföring har det aldrig under min musikerutbildning eller mitt yrkesverksamma liv funnits ett verb, men vid min googling på stämföra dök det upp i en kursplan vid Karlstads universitet: ”Efter genomgången kurs ska studenten kunna återskapa och korrekt stämföra harmoniska funktioner i västerländsk dur- och molltonal musik”. Hoppsan! Här har man alltså gjort ett verb, stämföra. Det vore intressant att veta om det finns fler kolleger som använder detta verb i sin undervisning.

Självmedicinering. Del 1.

En av mina vänner på Facebook skrev ”Hasse! I löööv your (ja, hen skriver så) språklåda men det är skitmycket (så också) roligare när du är förbannad, och liksom självmedicinerar med inläggen.” 

 OK! 

Jag avskyr när förment bildade universitetsmänniskor skriver ett seminarie, ett symposie eller ett kompendie, eller när någon säger ett akvarie eller ett solarie. 

Jag får utslag. Knottror. 

Alla dessa ord är i grunden latin och de är s.k. ett-ord (eller t-ord, eller neutrum), vilket innebär att den obestämda artikeln är ett, inte en. Sådana ord har för det mesta samma form i singular och plural, ett hus – två hus, ett barn – två barn, men de som slutar på –eri får i plural –er och bestämd form -et, bageri, bagerier, bageriet. På samma sätt gör man med de som slutar på -ium, men där tar man först bort –um. 

Eftersom de allra flesta kommer just från vetenskapsvärlden har de fått behålla sin latinska grundform, och den svenska böjningen har anpassats efter den. Därför heter det ett symposium, symposiet, symposier, symposierna; ett kompendium, kompendiet, kompendier, kompendierna. Och så vidare. Det är regelbundet. Alla behandlas lika (nästan)! 

Alltså, om du är osäker, lär dig dessa 31 ord: akvarium, decennium, diarium, evangelium, folium*, gymnasium, harmonium, imperium, kalendarium, klimakterium, kollegium**, kompendium, konservatorium, kranium, kriterium, laboratorium, medium, ministerium, observatorium, podium, postludium, premium***, presidium, privilegium, seminarium, solarium, stadium, stipendium, studium, symposium, territorium, m.fl. 

Det finns en stor mängd till som slutar på -ium, men de flesta är ovanliga, obsoleta (omoderna) eller är någon kemisk substans eller ett grundämne, eller en grammatisk term, men dem behöver man inte kunna. 

* folium är ett undantag där aluminiumfolie, plastfolie och bara folie har erövrat en egen plats 
** Obs! En kollega, flera kolleger (eller kollegor) 
*** en premie är etablerat, men ett premium 

Alltså: Gå gärna omkring och säg att det är ditt privilegie att få tala som du vill, men då bryter du mot min grundtes om språket: "Skriv och tala så att den som läser eller lyssnar inte uppfattar dig som okunnig, obegåvad eller obildad."

Dagens ord: "petimäter"

Petit-maître = snobb

Jag vet inte om den här bloggen egentligen fyller någon funktion, men det är glädjande många som läser den och som kommer med glada tillrop och det är mycket roligt. Prenumerera gärna på inläggen – allt läggs inte upp på Facebook. (Klicka här nere till höger nånstans!) En del kommer också med synpunkter och påpekanden om felaktigheter – det är också glädjande och mycket välkommet!

Dessa personer skulle man kanske kunna kalla petimätrar. Ibland kallar de till och med sig själva så. Eller petimetrar. Ordet uttalas ofta med långt e i sista stavelsen, som i meta. Man kan ju tro att det har med petig att göra och kanske med längdmåttet meter, men så är det alltså inte.

Oavsett hur vi uttalar det så stavas det alltså petimäter. Det är ren och skär franska, petit-maître, och betyder snobb, ordagrant liten mästare. Sådetså!

Cirkumflexen [^] över i i maître talar om att det har fallit bort ett s en gång i tiden och då förstår man att det är samma ord som mästare, mäster, eng. master, it. maestro, etc.

Dagens ord: ”gradäng”

Vi som sysslar med körsång brukar använda gradänger. Det är ett slags trappsteg som kören står på så att de olika körleden befinner sig på olika höjd, till glädje för publiken och dirigenten. 

I konsert- och teatersalonger och föreläsningssalar används också ordet om det sluttande golvet där publikplatserna är. Ordet används oftast i plural, gradänger, men i singular kan det beteckna antingen en rad med samma höjd eller en sektion av ett gradängsystem. 

 Ändelsen –äng antyder att vi lånat det från franska gradin som betyder samma sak. Franskan har fått det från italienska gradino med betydelsen litet trappsteg. På engelska heter gradänger risers. I en trappkonstruktion betyder det engelska riser sättsteg, men på en scen betyder det de steg som bildar en gradäng. 

Nå, etymologin då? Latin förstås. gradus betyder gång, steg och avsats. Detta gradus har gett oss många ord. Några exempel är grad (med en mängd olika betydelser), aggressiv och grassera. Jag kanske får anledning att återkomma till detta.

Dagens ord: "subtil"

subtil, vet väl de flesta vad det betyder. 

Det latinska ordet subtilis betyder fin och hårfin, men även skarpsinnig. På svenska använder vi det då det handlar om små skillnader eller små nyanser. Substantivet är subtilitet. 

På vår gård står en stor lind. Trädet lind heter på latin Tilia och under linden heter då sub tilia, på tyska unter den Linden (eg. under lindarna). Detta har inget med subtil att göra. ;)

Dagens ord: ”sinkadus” och ”sonika”

Två ganska underliga ord, men med viss gemensam bakgrund. 

”Helt sonika” skrev jag i bloggposten nedan och sonika är ett adverb som helt enkelt betyder helt enkelt och det används nog i dag endast i det fasta uttrycket, men det kan också stå ensamt, ”den fick jag sonika”. 

Ordet är franska och betyder i rättan tid, m.m. och är en kortspelsterm från hasardspelet Bassett. 

sinkadus är även det en spelterm som används i bräde (numera oftast kallat backgammon) när tärningarna visar 5 och 2, på franska ”cinq et deux”. 

En sinkadus kan betyda så skilda saker som slump, lyckträff och örfil.

Dagens ord: "boende" (usch!)

boende är ett av mina hatobjekt. Det är ett fult och onödigt modeord! 

NEO skriver att det förekommit i svenskan bara sedan 1923 och att det betyder, och hör upp nu, ”det att (stadigvarande) bo på visst sätt eller i viss form”! 

Det betyder alltså inte bostad! 

Det vackra ordet bostad kommer från fornsvenskans bostaþer som är bildat av bo och stad (i betydelsen plats, ställe). 

Varför har ni övergett detta fina ord? Varför säger ni ”Vi söker ett nytt boende.” ? 

Boende är ett utslag av den grasserande substantivsjukan, som innebär att man helt i onödan substantiverar, som i det här fallet, ett presens particip. 

Förr sa man helt sonika ”Vi söker (en) ny bostad.” Smaka på det! 

Ge oss bostad tillbaka! Bevare oss för boende!

Dagens ord: "pondus"

pondus är ett kul ord. Mitt latinska lexikon säger att det betyder vikt och tyngd. Då förstår man genast etymologin för ord som enheten för kraft pond, viktenheten (skål)pund, vikten pound på engelska och den engelska valutan pound (vikten av en viss mängd silver).

Ordet pundare anses komma från ett slangord pund som betyder en liter sprit.

Ordet pundhuvud som är belagt i svenskan sedan 1600-talet har förstås samma betydelse som tjockskalle.

Men för att återgå till pondus så är definitionen "naturlig förmåga att inge respekt".

Om i onödan förlängda ord

Det finns de som har för vana att använda orden problematik i stället för problem, teknologi i stället för teknik, funktionalitet i stället för funktion, etc. Jag får en känsla av att dessa personer – säkert omedvetet och oreflekterat – känner att det blir lite mer emfas i uttrycken och kanske att språket får lite mer pondus.

Så här ligger det till. Inte något av dessa ordpar är synonymer.

Ordet problem definierar NEO som ”svårighet som det krävs ansträngning att komma till rätta med” och det är ett ord som vi använt i svenskan sedan 1600-talet. Det kommer av det grekiska ordet problēma som helt enkelt betyder uppgift. Problematik däremot dök upp på 1930-talet och det beskriver en grupp av sammanhängande problem.

Oftast räcker det alltså alldeles utmärkt med att använda det kortare problem.

teknik kan betyda två saker, dels ett praktiskt tillvägagångssätt som baseras på erfarenhet t.ex. bollteknik, sångteknik, etc., dels ett slags produktion som utnyttjar naturens energirsurser snarare än fysisk mänsklig kraft, som t.ex. i vetenskap och teknik. Ordet teknik kommer från grekiska tekhnikē som är bildat av tekhnē som betyder konst, hantverk, skicklighet.

teknologi, som är bildat av tekhnē och -logia, betyder läran om tekniken.

I de allra flesta fall är det således ordet teknik som passar bäst att använda.

funktion slutligen, är en ”bestämd uppgift för ett visst syfte”, medan funktionalitet handlar om hur väl uppgiften utförs. Datatermgruppen varnar för användandet av ordet på svenska. 

Dagens ord: "juice"

juice är ett intressant ord. Det lånades in från engelskan så sent som 1950 och betyder saft pressad ur frukt eller grönsaker. Det kommer från latinets ius som betyder buljong, sås, soppa, grönsakssaft, m.m. 

Ordet ius (jus) hamnade också i franskan med betydelsen köttsås, köttsaft, m.m. och därifrån fick vi ordet sky (steksky) redan på 1700-talet. 

Det fanns också ett urnordiskt ord justa besläktat med latinets ius som betydde ost, jmfr. finskans juusto och det svenska verbet ysta.