måndag 4 juli 2016

Riskera, risk och chans

En formulering i dagens tidning får mig att reagera (Av flera skäl förstås!): ”Fem kvinnor våldtogs under Bråvallafestivalen […]. Förgriparna riskerar att gå fria.” 

Om vi bortser från att ordet förgripare knappast existerar (finns varken i SAOB, SAOL eller NEO), utan att det är ordet förövare som skribenten avser, så är det den sista meningen som är intressant. Här har skribenten rört ihop flera uttryck, nämligen 
  •  riskera att – Han riskerar att dömas till fängelse.
  • löpa risk att – Han löper risk att dömas till fängelse.
  • det finns (en) risk att – Det finns en risk att han går fri. 

Det är två olika perspektiv. I det första exemplet är det brottslingen som löper en risk, som riskerar att drabbas av ett för honom negativt resultat. I det andra exemplet är det en icke nämnd tredje person, samhället, eller mänskligheten, som löper en risk i och med att brottslingen inte ställs inför rätta och döms. 
Även orden risk och chans verkar ställa till problem. Enkelt uttryckt kan man säga att orden är motsatser, s.k. antonymer. Chans har en positiv betydelse och risk en negativ. NEO skriver om risk: ”möjlighet till negativ utveckling eller negativt resultat av visst skeende etc.” och om chans: ”möjlighet till lyckat resultat t.ex. framgång, önskvärd utveckling e.d.” 

Exempel 
  • Frankrike har chans att vinna EM. (positivt resultat).
  • Det finns en risk att tåget blir försenat. (negativt resultat) 

De här sätten att använda orden är nog allmänt accepterade även om man kan höra personer som även använder ordet chans i det andra exemplet och jag tycker, med stöd av NEO, att det är direkt felaktigt, även om det knappas kan ge upphov till missförstånd. Få personer skulle mena att en tågförsening är positiv.

måndag 20 juni 2016

Språkpoliser och annat dumt fôlk

Det kan synas i det här inlägget som att jag kastar sten i glashus. Kanske är jag av någon betraktad som ”språkpolis”, men jag anser mig själv inte tillhöra den kåren och jag gör mitt bästa för att inte framstå som om jag gjorde det.

På Facebook finns en grupp som heter "Anonyma språkpoliser". Det är ett slags slasktratt där personer har synpunkter på hur andra behandlar svenska språket. Ju mer jag studerar språk och ju mer jag lär mig, desto mer illa tycker jag om uttrycket ”språkpoliser”. 

Det står helt klart att många människor behöver hjälp med att skriva och kanske också med att förstå svenska språket. Varför heter det si eller så och varför bör man skriva så och inte så här?

Som jag ser det är syftet med språkvård två saker, dels att underlätta för människor att kommunicera med varandra, dels underlätta för oss att hitta glädjen i att förstå språkets uppkomst och utveckling och därmed berika vår tillvaro.

Kommunikationen innebär att texten är begriplig för de allra flesta, att texten upplevs som genomtänkt och trovärdig och att vi uppfattar författaren som seriös. En text med stavfel och dålig grammatik innebär ofta att läsaren tappar intresset och avfärdar författaren som oseriös och obildad. Detta gäller det skrivna ordet.

Då det gäller talspråket är, eller bör, vår tolerans vara mycket större. Dels påverkas vi då även av talarens röst, utseende, minspel, gester, m.m., dels av tonfall, språkmelodi och dialekt. Talspråket är mer personligt och det är oftast tydlig vad talaren vill med sitt yttrande.

Skriftspråket är en modern företeelse (ca 5 000 år) och har sedan tryckkonsten uppfanns för ca 1 000 år sedan (Nej, Gutenberg var inte först!) kommit att i hög grad påverka vårt sätt att tala. Idén om ett standardiserat skriftspråk på svenska kom först med Gustav Vasas bibel, 1526. Den hade en enorm betydelse för språkbruket och man brukar använda den för att bestämma gränsen mellan fornsvenska  och nysvenska. Efter ca 1900 brukar man använda begreppet nusvenska

Skriftspråket under 1600-talet präglades förstås av den skrivandes talspråk – både stavning och grammatik. Då Gustav III år 1786 grundade Svenska Akademien,”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien.”, kom akademiens ledamöter, med Kellgren och Leopold i spetsen, att få ett stort inflytande över hur skriftspråket utvecklades. Man kan med fog säga att skriftspråket länge var ålderdomligt, med, i många stycken, liten förankring i det spontana talspråket. När till exempel pluralformerna på verben (jag skriver, vi skriva) togs bort i mitten av 1900-talet hade dessa inte använts i spontant talspråk sedan 1600-talet, men bevarats av stilistiska skäl.

Masskommunikationen under 1900-talet (tidningar, böcker, radio och tv) och Internet i vår tid, har medfört att vi numer talar om skriftspråket som ett svenskt standardspråk. Något talat standardspråk finns emellertid knappast. Standardspråket har dock gjort att både uttal och ordval har trängt undan dialektala skillnader i svenskan. Standardskriftspråket har ökat osäkerheten hos många talare som inte längre ”vågar” göra skillnad mellan tal- och skriftspråk. 

I den i inledningen nämnda Facebook-gruppen läste jag häromdagen ett inlägg: ”Jag stör mig på alla som inte kan uttala orden så som de stavas.” Den inställningen, som jag finner absurd, har gjort att vi fått stavningsuttal som ”miidsommar” i stället för det naturliga ”missommar”, ”Vaadstena” i stället för ”Vasstena”, etc. Osäkerheten breder ut sig och östgötar (öschöttar, inte öst-jötar) som i generationer sagt ”Vart ä du?”, eller norrbottningar som säger ”Vars ä du ifrån?” får veta av språkpoliser att det är fel. 

Att hävda att skriftspråket skall vara norm för uttalet är humbug. Skriftspråket är och förblir en konstruktion och en kompromiss, medan talspråket är kultur och tradition. Den som är uppväxt med en dialekt och använder den kan vara stolt över det. När språkpolisen rycker ut och upprörs över att någon säger ”ejenklien” så är den ute i ogjort väder. 

Övning: Den som tycker att jag snackar strunt kan pröva att uttala dessa ord och fraser så som de stavas: och (åsch) – genre (jenre) – min bok (mimbok) – tjugotvå (tjyttvå) – det kommer snö (dekommesjnö) – är du med (erume) – snabbt (snappt). 


tisdag 15 mars 2016

Dagens ord: just, juste, schysst, schyst, sjysst, sjyst

Schyssta puckar!
Varje gång jag ska skriva detta ord som betyder rättvis, ärlig, renhårig, reko, sportslig, bra, m.m., så tvekar jag. Förmodligen är det fler än jag som gör det. 

Eftersom jag i någon mån tillhör en äldre skola så använde jag länge den franska stavningen juste som använts i svenskan sedan 1600-talet. Det kommer av den latinska stammen ius som betyder lag (jfr. juridik). (Det finns också ett annat ord ius.)

Den alternativa stavningen schyst dök upp inom sporten på 1960-talet.  

NE har två uppslagsord för detta: schyst, med alternativ stavning sjyst, samt just, med alternativ stavning juste. SAOL anger sjyst som en alternativ stavning till schyst, samt juste (alltså inte just). Ingen av ordböckerna tar upp någon stavning med två s. Bort med dem – och då återstår just, juste, schyst, sjyst

Då blandar vi ännu en auktoritet, Språkrådet. Rådet menar att stavningen med sch- är vanligast i tyska lånord och att sj- är bäst anpassat till svenska stavningsregler. (Jämför norskan som gladeligen skriver lunsj och sjokolade.) 

Då går schyst bort. 

Vidare menar Språkrådet, angående ss, att det räcker med två olika konsonanter efter vokalen för att den ska bli kort (det behöver alltså inte vara en dubbeltecknad vokal). -st signalerar alltså kort y precis som i ordet tyst

Den svenska stavningen sjyst har stora fördelar framför den franska just/juste eftersom det går att böja i plural, två sjysta kompisar, och komparera sjyst, sjystare, sjystast

I likhet med Språkrådet kommer jag därför hädanefter att skriva sjyst!

torsdag 18 februari 2016

Dagens ändelse: pojkarne, pojkarna

Anna Maria Lenngren (1754–1817)
Jag mins den ljufva tiden,  Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
[…] 
Anna Maria Lenngrens välkända dikt ”Pojkarne” publicerades 1819, två år efter hennes död. Där hittar vi en hel del trefliga exempel på 1800-talets stafning. Många ord som i dag stavas med ä stavades då med e (hexa, lexa, hjelte, m.fl.), samt förstås v-ljudets olika stavningar, och hv får inleda ord som hvar och hvad. Men vi finner också pojkarne och titlarne. Det verkar som om dessa böjningar i bestämd form plural uppstår just i slutet av 1700-talet och sen försvinner ungefär med Strindberg (han kunde inte bestämma sig utan blandade friskt). 

Man kan ju tro att dessa former har med genus att göra, -e för maskulinum och -a för femininum. Men det är inte så. Visserligen hette det inte flickorne utan flickorna, men andra ord som förr var feminina, t.ex. sol böjdes solarne

Det var i stället så att man eftersträvade vokalharmoni. Denna har också kallats eufoni. Leopold förespråkade den så kallade välljudsprincipen. Den går ut på att man ansåg att pluraländelsen -ar krävde -ne i bestämd form, medan pluraländelsen -er krävde -na! Inte två lika vokaler efter varandra således! 

Alltså: 

  • sakerna 
  • fäglarne 

Vem som kom på detta har jag inte lyckats utröna – kanske var det Leopold – och inte heller riktigt varför. Bruket försvann ju också, som sagt, och ingen lider väl i dag särskilt mycket av de två a-na i pojkarna.

måndag 15 februari 2016

Adjektiv i bestämd form, -e eller -a?

Jag får väl ta upp det här igen … 

Ex. 1: ”Östgöta kammarkör konserterade i torsdags tillsammans med sin nye dirigent Christina Hörnell […].” (Norrköpings Tidningar 160213) 

Ex. 2: ”Inte kan man väl säga ”min vuxna son”? (Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser”) 

Osäkerheten kring den här frågan verkar växa. 

Som vanligt är svaret inte enkelt, men om jag gör en förenkling så skulle det vara: a-ändelsen går alltid att använda, medan e-ändelsen endast kan användas som bestämning till maskulina begrepp, maskulina substantiv eller mansnamn. I exempel 1 är sålunda e-ändelsen fel och i exempel 2 är svaret: Jovisst! 

Men verkligheten är alltså lite mer komplicerad än så. Språkkonsulten Malin Bergendal menar att under medeltiden (före år 1500) så skrevs de flesta, från den tiden bevarade dokumenten, av munkar och nunnor i Vadstena i södra Sverige. Där påverkades man i hög grad av danskan som ju enbart har e-ändelser på adjektiv i bestämd form (røde, grønne, store, etc,) och började använda denna ändelse även i svenskan. 

Men med reformationen blev Stockholm huvudstad i riket Sverige och de statliga dokumenten kom att avfattas på sveamål där e-ändelsen var okänd. Därmed kom a-ändelsen att bli den neutrala den ”omärkta” som alltid går att använda för adjektiv i bestämd form. Ändelsen -e lever kvar som en ”frivillig” form som bara går att använda om pojkar och män. 

Tyvärr verkar det som om den manliga normens dominans idag smittar av sig så att osäkra skribenter gärna väljer e-formen i finare eller mer prestigefyllda sammanhang så att presidenter, företagsledare, världsmästare och uppenbarligen även dirigenter, oavsett kön, får adjektiv med e-ändelse i bestämd form. 

Till stöd för den som fortfarande är osäker kan nämnas att Svenska Akademiens nya sekreterare Sara Danius i akademiens handlingar benämns ”Svenska Akademiens ständiga sekreterare.” I litteraturen hittar vi otaliga exempel med a-ändelser i manliga sammansättningar: Svarta Rudolf (Karlfeldt), Mors lilla Olle (Tegnér), Lilla Gubben (Lindgren), Stora stygga vargen (trad.), Lilla Carl sov sött i ro (Bellman), Sista man på skansen (Dalquist), intill sista man (Taube), etc. 

Att skriva ”Centerpartiets genom tiderna bästa ordförande, Torbjörn Fälldin” är betydligt bättre svenska än att skriva ”bäste”, trots att Fälldin är man. Att skriva ”Östgöta kammarkörs nye dirigent Christina Hörnell” är direkt fel, medan att skriva körens ”gamla dirigent Hans Lundgren” är helt korrekt. (Just i det senare fallet är det lätt att förstå att ”gamla” betyder ”före detta”, medan man om man valt ”gamle” lika gärna kunde uppfatta det som att Lundgren är åldrig, men fortfarande körens dirigent.) 

Språkkänslan kan också spela oss andra spratt. Säger vi ”Gustav den andre Adolf” känns det naturligt (om det gäller kungen), men om vi skulle säga ”den andra Adolf” så förefaller det vara ett val mellan två personer med samma namn.

Språkvetare menar också att e-ändelsen ännu i dag är vanligare i de södra och västra landsdelarna. Från Skåne och Småland kan man också fortfarande se uttryck som ”den lille tösen” (danska: "den lille pigen"), vilket komplicerar saken ytterligare!

tisdag 22 december 2015

Dagens ord: ”menlös”

Vi närmar oss Menlösa barns dag, eller som den heter sedan år 2000, Värnlösa barns dag, eftersom ordet menlös ändrat betydelse. 

Om jag säger om någon person att den är menlös är det inte särskilt snällt. Menlös i dag betyder oförmögen och även oförarglig och intetsägande. Ingen vill bli kallad vare sig oförmögen eller intetsägande och knappast oförarglig heller. 

Menlösa barns dag infördes i kyrkan redan på 300-talet till åminnelse av de oskyldiga barn som Herodes lät döda i sin jakt på judakonungen. Dagen, den 28 december, var en helgdag i Svenska kyrkan fram till 1772, men finns ännu kvar i almanackan, men nu med namnet Värnlösa barns dag. 

I Svenskfinland kallas den ännu Menlösa barns dag och på finska Viattomien lasten päivä, på norskt bokmål enbart Barnedag på danska Børnedag och den kyrkliga benämningen på latin är Innocentum festum martyris.

Enligt SAOB är menlös ett fornsvenskt ord som betydde framför allt oskyldig, men även (om unga flickor) jungfrulig och kysk. Det kunde även betyda oskuldsfull och ofarlig, m.m.

onsdag 16 december 2015

Dagens ord: ”finaste” (absolut superlativ)

Bäste broder! Käraste syster! 

Det här sättet att använda superlativformen av adjektiv kallas absolut superlativ. Det känns igen genom att uttrycket saknar bestämd artikel och att substantiven står i obestämd form. På samma sätt kan man säga att klänningen är gjord av finaste linne. Det handlar alltså inte om den bäste brodernden käraste systern eller det finaste linnet, utan superlativformen har förlorat sitt syfte att jämföra företeelserna; en bra bror, en bättre bror, den bästa brodern

Bruket har nu spridit sig från dessa ganska ovanliga och tämligen fasta former till Facebook och bloggar och vi kan nu läsa finaste du, finaste svärmor, snyggaste brorsan, etc. Alla är uttryck som inte betyder att någon är finare eller snyggare än någon annan utan är bara ett slags förstärkning när grundformen av adjektivet (fina du) inte räcker till.

Företeelsen är ny, bara något decennium gammal, och man får lätt intrycket (Bevis saknas!) att det framför allt används av unga kvinnor som skriver om nära (förstås) relationer.

Många tycker nog att det är löjligt, men som med allt annat i språket kan man välja att uppröras, ta det till sig, eller ignorera det.
Varsågod och välj! 

---

Man kan ju tillägga att det också finns något vi kallar absolut komparativ, t.ex. i uttrycken en äldre dam, min bättre hälft, en större summa pengar, etc.